Idag har jag varit på vift. Ordentligt.
Träffade en gammal kurskamrat från idrottspsykologin (Emma), riktigt skönt att få prata svenska med någon här och roligt såklart att få träffa någon som det var länge sedan man såg sist!
Först gick vi runt lite i Chinatown innan vi strök runt på Kensington market, fantastiskt ställe där folk typ hade butiker i sina hus (? fruktansvärt dåligt formulerat, jag vet), jättehäftiga målningar på fasaderna, rekommenderar verkligen detta ställe!
Sedan gick vi genom ett ställe som kallas för graffiti alley, det hörs väl liksom vad det är för nåt, även det väldigt häftigt!
Pilade ner mot hamnen innan vi vek av upp mot Hockey Hall of Fame!
Asså... Det stället är ju en hockeyälskares våta dröm... Vi hittade först en souvenir-butik där jag fann en målvaktsformad flaska med lönnsirap, alltså den fick ju följa med hem som ni kanske förstår.
Jag skojar inte, jag gick runt med tårar i ögonen likt ett barn på julafton (omg Zhara sök vård).
När vi sedan skulle åka ner till själva Hockey Hall of Fame så visade sig att dom skulle stänga om 10 min så vi bestämde att vi ska återkomma på torsdag, då ska min kamera vara fulladdad (taskigt batteri på både kamera & mobil idag, plus använde sämsta objektivet så kvalitén är under all kritik). Ska jag gå igenom freagin' Hockey Hall of Fame ska det inte stressas igenom, jag ska andas in atmosfären, överväldigas av all storhet och hänföras av denna sportens piedestal (återigen Zhara. Vård).
Oh well.
Så istället åt vi lite grann innan vi begav oss bort till CN tower.
Alltså. Det ska klarläggas här att jag är oerhört höjdrädd. Fixar inte att klättra på stegar, har svårt att flyga, ja alltså jag mår inte bra. Verkligen inte.
Så när vi kom dit så kände jag liksom att "fyfan vad dum du är som gör det här. Om människan var tänkt att befinna sig på höga höjder hade man blivit född med vingar. Ser det ut som att du har vingar? Nej just det".
För att ens komma till hissen så fick man genomgå två kontroller som var exakt som på flygplatser.
Så hamnade vi där i hissen. Med genomskinligt glasgolv. Och fönster utåt. Ja asså där brast det. En mamma (troligtvis österrikisk?) la sin hand på min axel och sa åt mig att titta in i väggen bakom mig för att slippa se.
Det gick ändå fort att ta sig upp. Väl där uppe var det helt ok så länge man inte tittade rakt ner liksom!
Jag må vara extremt höjdrädd.
Men.
Jag drivs starkare av att behöva utmana mig själv. Och i CN tower så finns det ett glasgolv. Man står alltså på glas och ser liksom 300 meter ner. Ställde jag mig på glaset och tittade ner? Givetvis. Höll jag på att svimma? Ja-aa. Var det värt det? Tveksamt, har fortfarande ont i magen. Tänker jag göra om det? Aldrig i livet.
Men jag får ändå en kick av att göra sånt jag absolut är livrädd för.
Så. Att.
Vi tog oss ut på någon form av balkong och där blåste det - låt mig säga såhär - det fick klass 2-varningsstormarna i Malmö att likna en mild bris. Var helt övertygad att jag skulle lätta där ett tag. Men vi överlevde! Fick se Toronto från ovan både i dagsljus men även på kvällstid så det var helt klart värt att trotsa min rädsla!
Nu är jag iallafall hemma, har en höft & rygg som mår mindre bra men jag är glad att jag haft mycket att göra idag, man mår liksom bättre då!
Det är verkligen svinkallt här hemma, tydligen har dom varken isolering eller element i huset vilket är helt oförståeligt för mig. Inte för att jag är insatt i ämnet men jag tippar att det knappast gynnar min kropp att det är svinkallt hemma, denna urinvägsinfektion verkar aldrig vilja försvinna. Antibiotika är numera en del av min kostcirkel.
Meeen jag hade kunnat ha det värre!
Befinner mig i hockeyns Mecka, beger mig hemöver om 9 dagar och hade en mycket givande diskussion med min kanadensiska familj om min studie så jag funderar på att kasta om allt helt. Men mer om det någon annan dag. Bjuder på några halvtaskiga mobil-bilder, får se om jag slänger upp lite kamerabilder någon dag.
Kommentera