Det är en mäktig känsla.
Att i många många år ha ett mål, något att sträva efter, kämpa för, drömma om, som kanske mer känns som att det bara får förbli en dröm. Motgångar, bakslag, tvivel.
*Äh jag ger upp det här!"
Det är som sagt en mäktig känsla. Känslan man får när man efter en 8 h flygresa ser planet svänga i luften och målet uppenbarar sig framför dina fötter. I mitt fall var det Kanada.
Det där hockeytokiga landet som jag alltid velat besöka. Det där landet där jag velat plugga utomlands men som aldrig blev av. Det kändes som att jag aldrig skulle komma iväg. Som att det skulle förbli just det, en dröm.
Vägen har ju minsann inte varit rak, verkligen inte.
Biljetterna bokades förra veckan då det stod klart med bostad. Diabetesintyget roddes iland igår, bara timmar innan avresa.
Och hur mycket jag än strävat efter detta, hur mycket jag än längtat och sett fram emot det, så tar det naturligtvis väldigt mycket emot att lämna dem man älskar, i mitt fall min underbara, fina, bästa pojkvän Mattias som fått stått ut med mycket de senaste veckorna.
Ett ihärdigt gnäll, velande fram och tillbaka, och sista dagarna även en rejäl dos av panik. Hur dum i huvudet är man om man helt ensam bara drar iväg till en av nordamerikas största städer utan att ens ha varit så långt bort från hemmet?
Ändå står han där tålmodigt och talar om för mig hur stark och modig jag är. Min trygghet i livet är du, jag älskar dig mer än allt annat. Tack för att du finns <3
Ja. Jag kom iväg iallafall.
Krångel på Kastrup. Flygresan kändes ändå märkligt kort, kan ju vara för att jag sov i omgångar och därmed tappade tidsuppfattningen helt. Såg några filmer, en dokumentär om Maple Leafs fans (åker man med Air Canada är det väl nästan givet att där finns något Leafs-relaterat på skärmen!)
Kaos på flygplatsen. Fastnade i tullen 2 gånger!?!?!?! Så 2,5 h efter ankomst kunde jag sätta mig i en taxi och hålla tummarna för att jag skulle komma till rätt ställe.
Och det gjorde jag! Mycket trevlig familj, området jag bor i kallas för "the Beaches", tydligen nära till stranden. Inget jag hinner undersöka djupare dock då jag redan imorgon ska ut och fara igen!
9:15 går bussen mot Ottawa för att hälsa på min gamle vapendragare, fd lagkapten, backklippa och bästa vän, nämligen Michaela "Thuna" Thunström!
Vi har delat många roliga stunder tillsammans och det känns helt sjukt att jag ska få besöka henne i Canada, detta har vi pratat om mycket!
Planerat i helgen är bland annat att hennes lag ska spela match 2 gånger så det ska bli kul att se hur hon spelar här i Canada, men såklart även lite NHL-genrep med Ottawa Senators-Montréal Canadiens!
Men nu har jag varit vaken alldeles för länge.
Trots att klockan bara är 22:15 så håller jag på att bryta ihop helt nu.
Trots att klockan bara är 22:15 så håller jag på att bryta ihop helt nu.
Nej nu blir det godnatt för mig, ska upp vid 6-tiden för att lyckas lista ut hur man tar sig till centrala Toronto för att ta mig iväg till huvudstaden. Lovar att lägga ut bilder när jag får tid!
Kommentera