Att lyckas med något är alltid en framgång.
Vare sig det handlar om att få godkänt på en svår tenta, ta sig igenom den där sista kilometern eller att uppnå ett mål man haft hela sitt liv. Stora som små, all framgång är trots allt framgång.
Hela mitt liv har jag haft turen att ha en väldigt driven faster som alltid stöttat mig angående studier, boostat mig whenever jag behövt det. Ett extra-stöd som behövts. Inte för att mina föräldrar inte räckt till, men faster var alltid den där extra stöttepelaren vars röst alltid fanns i bakhuvudet "Men herregud Zhara, det är väl klart du ska prova! Klart du ska testa!"
Det var liksom inget snack om saken att jag skulle flytta 110 mil för att läsa på universitet efter gymnasiet. Bara köra på.
Dessvärre gick min faster bort i leukemi i februari nu iår. Tomrummet är fortfarande enormt.
Det händer dagligen att jag kommer på mig själv med att leta efter hennes namn i telefonen för att ringa eller smsa. Fråga om råd. Berätta om hur det är.
Hon hade älskat det här. Att jag tog tag i saken på egen hand, sket i vad dom sa i Lund. Att jag tog mig iväg till Toronto. Att jag verkligen är här.
För om sanningen ska fram har det verkligen gått emot. Studievägledarna i Lund som jag pratade med i våras fick jag NOLL hjälp av med detta. Det var tack vare en lärare som detta drogs igång på allvar.
Med det vill jag säga att man ska faktiskt skita fullständigt i vad folk säger.
"Det kan nog bli väldigt svårt att lyckas med det där. Utbytesplatserna är ju upptagna så du får väl vänta tills nästa år". Nej jag tänkte då fan inte vänta. Vill jag iväg, då ser jag till att jag kommer iväg.
Jag må vara svinrädd. Vad håller jag på med egentligen?! Seriöst stanna hemma med dig!
Men samtidigt får jag nypa mig i armen också, för jag är verkligen på plats. Jag lever min dröm just nu.
Hade min faster levt nu hade hon sagt "Du gör helt rätt Zhara. Gå din egen väg".
Det tycker jag att fler borde göra. Skit i vad andra säger. Gör det du känner för, det DU vill.
Livet är alldeles för kort för att man ska ha tid att sitta hemma och bara drömma om att utmana sig själv.
Nej, det är fan inte lätt att sitta i en spårvagn i centrala Toronto utan mottagning på telefonen, du kan inte få tag på NÅGON du känner. Du är helt ensam.
Men föreställ dig känslan sen när du lyckas. Visar att du faktiskt verkligen KAN.
Du kan lyckas med precis vad du vill. Men ingen kommer göra det åt dig, ta dig ut ur din comfort zone, utmana dig själv och klappa dig själv på axeln när du lyckas.
Jag vill tacka mina föräldrar för att ni aldrig hållit mig tillbaka utan snarare låtit mig fått utmana mig själv och utforskat livet på egen hand med kommenterar som "det där löser hon på egen hand".
Jag vill tacka min pojkvän för det ändlösa fantastiska stöd jag dagligen får och som jag verkligen behöver för att klara av det här. För att han tror på mig och varje dag får mig att bli en bättre människa.
Jag vill tacka alla mina vänner som alltid får mig att skratta när jag är på dåligt humör och som orkar med mig trots den mycket speciella människa jag är.
Och sist men inte minst vill jag tacka min fantastiska faster som i 22 år ständigt fanns vid min sida, som ständigt gjorde mig medveten om att det bara är jag själv som sätter begränsningarna för vad jag kan åstadkomma. Min fina faster som fått mig att inse att JAG kan förändra världen om jag vill och att inte lyssna på idioter som säger att "sådär kan du inte göra" för det kan jag. Som fick mig att inse att jag kan gå min egen väg och den som har problem med det behöver inte gå min väg, jag tänker inte gå i någons fotspår utan jag trampar upp min egen väg. Förr jag har mitt mål och har jag bestämt mig för en sak, då ser jag till att lyckas med det.
Det är framgång för mig och jag är faktiskt jävligt stolt över mig själv över vart jag kommit dit jag är idag.
Ibland behöver man klappa sig själv på axeln och säga till sig själv "Det där gjorde du jävligt bra".
Kommentera